Harry´s Historietter 2026-06-15 ÅL

Ålens livscykel är en resa med många risker. Ålen leker i Sargassohavet där äggen kläcks. Därifrån driver larverna mot Europa. När de nästan nått fram till Europas kust omvandlas de till glasålar, och sedan till pigmenterade ålyngel som antingen stannar kvar vid kusterna eller vandrar upp i sötvatten. Den växande ålen kallas för gul-ål. När ålen blir könsmogen får den silverfärgade fjäll och kallas blankål under sin vandring tillbaka till Sargassohavet. Fiskestopp på några platser. Sedan ål-förordningen antogs har ålen i Europas insjöar och kustområden fått ett visst utökat skydd. Irland och Norge agerade resolut och införde ålfiskestopp. I Sverige stängdes fisket på uppväxande gulål längs västkusten norr om Kullen helt år 2012. I övriga områden fick yrkesfisket i stort sett fortsätta för de fiskare som redan hade tillstånd att fiska ål. Avsikten var att fisket ändå skulle minska stegvis, eftersom inga nya tillstånd skulle utfärdas. En mer trolig förklaring till att fångsterna minskar är dock att det helt enkelt finns en mindre mängd ål för yrkesfiskarna att fånga. Eftersom fisket sker längs med ålens vandringsväg från norr till söder får det sannolikt inte så stor effekt på ålbeståndet om några fiskare slutar fiska. I stället leder detta troligen främst till att fler ålar kan fångas av de fiskare som finns kvar längs ålens vandringsväg. Alla sju trål-undersökningar visade på en kraftig minskning av ålfångsterna, utom den som görs i Nordsjöområdet under första kvartalet då få ålar naturligt rör sig. I medeltal minskade fångsterna av ål större än 50 cm med omkring 0,1 ål per år. Analys av flera decennier av provtagningar med bottentrål visar att förekomsten av vuxen ål har minskat kraftigt i svenska vatten. Undersökningen visar inga tecken på att nedgången har bromsats upp sedan ål-förvaltnings-planerna sjösattes inom EU runt 2009, utan tvärtom har den blivit kraftigare. Skyddet av ålen har således inte varit effektivt, vilket visar på ett samfällt misslyckande för EU-länderna inklusive Storbritannien. Den minskning av stor ål som kan observeras i de två undersökningar som genomförs i Östersjön stämmer väl överens med minskningen av ålfångster inom yrkesfisket. Det stärker slutsatsen att ålfångsterna minskat på grund av att ålbeståndet har blivit mindre, och inte på grund av att ålfiskarna har blivit färre. Även om den europeiska ålen är en långlivad art, spridd över Europa och delar av främre Asien och Nordafrika, så hänger dess överlevnad på att tillräckligt många ålar lyckas återvända till Sargassohavet för att fortplanta sig. Överlevnaden kan också försvåras av att ålens könsbestämning är labil; när det finns få ålar på samma plats utvecklas en mindre andel av dem till hanar än när beståndet är tätare. Det finns alltså en risk att arten utrotas, även om en viss mängd honor finns kvar. Både dagens förvaltningsplan och det nya förslag som presenterats av Havs- och vattenmyndigheten är till stora delar inriktade på hur stora bestånden av ål i svenska vatten borde vara i förhållande till historiska nivåer. Men det viktiga i dagens akuta situation är att ta vara på de ålar som fortfarande finns kvar, för Sveriges del främst vid kusten. Den positiva utvecklingen för gul-ålen på västkusten visar tydligt vad ålens fortsatta överlevnad hänger på. Om fisket stoppas också på ostkusten kan ytterligare många tusen ålar få möjlighet att återvända till Sargassohavet för att leka och bidra till beståndets fortlevnad.