Harry´s Historietter 2026-06-14 Havskräftan

Att som havskräftan leva nedgrävd i havets botten medför många utmaningar. Mänsklig påverkan såsom fiske, klimatförändringar, övergödning och miljögifter gör utmaningarna ännu större. Havskräftan lever på minst tjugo meters djup i bohålor på mjuka lerbottnar längs Sveriges västkust. Äggen kläcks sommartid, och kräftlarverna flyter upp i vattenmassan, där de tillbringar veckor som kringdrivande plankton. Som vuxna behöver de kallt vatten (8-14 grader) och hög salthalt (30-34 PSU). Havskräftan är inte bara ett värdefullt livsmedel, utan har också en central roll i lerbottens ekosystem. Lerbotten är i sig en påfrestande miljö, som på grund av mänsklig inverkan blir allt tuffare. På Kristineberg centret vid Gullmarsfjorden arbetar en grupp forskare sedan flera decennier med frågor kring havskräftors hälsa och miljö. Här simuleras olika miljöpåfrestningar i laboratoriet, och studeras hur kräftorna påverkas av detta i olika stadier av dess liv. Havskräftan leker oftast varje sommar i svenska vatten. Äggen utvecklas fastsittande under honans bakkropp under nio månader. De har tre frisimmande larvstadier innan de som små kräftor återvänder till bottnarna. Blodet hos havskräftan är blått, vilket beror på blodpigmentet hemocyanin som innehåller koppar och som transporterar syret i blodet. Havskräftor fiskas antingen med trål eller med kräftburar. Trålning orsakar både direkta skador på ekosystemet och ger högre andel undermålig fångst som slängs överbord, så kallade utkast. Genom att använda trålar med en sorteringsrist kan man delvis minska mängden utkast. När vi jämför kräftor från områden där man under många år fiskat med antingen bur eller trål så är djur från burbottnar generellt i bättre kondition än de kräftor som kommer från trålade bottnar. Burkräftorna innehåller både mer kräftsmör och mer kräftkött.

Man vet ännu inte vad som orsakar detta, men det kan vara exempelvis fysisk stress, skador och tillgång på mat som skiljer. Det är vanligt att burar agnas med saltad sill, som utgör energirik föda för havskräftan. Kräftan utsätts naturligt för kraftiga förändringar i vattenkvaliten under sin livscykel. Som ägg och vuxen befinner den sig i bohålan nere i leran, där både syrehalten och pH kan bli låg. Som larver i det fria vattnet är det mest höga temperaturer och låga salthalter som kan verka stressande. När larven så småningom ömsar till en ung kräfta återvänder den till havsbotten och leran igen. Kräftan har under generationer anpassat sig till att klara dessa skillnader i vattenkvalitet. Människans påverkan på miljön förändrar förhållandena på både kort och lång sikt. I klimatförändringens spår följer höjd vattentemperatur och havsförsurning, och man förutspår även ökad utbredning av syrefria bottnar och större variationer i salthalt. Allt detta förväntas få en negativ inverkan på kräftan. Exempelvis försämras de vuxna kräftornas immunförsvar när de utsätts för havsförsurning. Toleransen hos larverna för havsförsurning varierar kraftigt mellan olika kullar, där vissa kräftkullar inte alls påverkas medan andra är mycket känsliga. Övergödningsproblematiken blev väldigt påtaglig i Kattegatt under slutet av 80-talet, då kräfttrålarna fylldes av kräftor och andra djur som dött av syrebrist. Syrebrist på havsbottnar är vanligast på höstarna, när vattnet är varmt och produktionen av biologiskt material hög. Kräftorna kompenserar i ett inledande skede genom att öka produktionen av det syrebärande blodpigmentet hemocyanin för att underlätta syretransport. Efter ett tag slutar de att äta. De bryter då ner blodpigmentet igen, eftersom de behöver energin i proteinet, innan de slutligen dör. Unga kräftor är mycket känsligare för syrebrist än de vuxna. Leran på havets botten består av partiklar som kan binda till sig både organiska miljögifter och metaller. Ett gram lera kan innehålla lika mycket metaller som tio kubikmeter vatten. Vid syrebrist släpper vissa gifter från partiklarna och läcker ut i vattnet. Det gäller bland annat tungmetallen mangan. Manganet i vattnet tas upp av kräftorna, som kan få beläggningar på luktantenner och gälar. Om halterna blir tillräckligt höga så påverkar manganet såväl kräftornas simförmåga, doftuppfattning och födosök, som hållfastheten i skalet och bildandet av blodpigmentet hemocyanin. De blir mer infektionskänsliga, eftersom förmågan att bilda och aktivera hemocyter, blodceller kopplade till immunförsvaret, minskar. Kombinationen av syrebrist och hög manganhalt är alltså extra jobbig för kräftan. Både metaller och organiska miljögifter ansamlas framför allt i kräftsmöret, men någon regelbunden kontroll på hur höga halter kräftorna innehåller sker inte idag. Musklerna innehåller dock vanligen betydligt lägre halter än kräftsmöret, så havskräftorna påverkas i långt högre grad än människor som äter dem.