Det fartyg som 1492 förde Columbus till Nya Världen hette Santa Maria och var 25 meter lång. Det behövdes 71 dagar att komma över Atlanten. När det byte som togs i Syd-Amerika skulle fraktas till Spanien visade det sig att fartygen var för små. Då byggdes större skepp som kallades galeoner. På dem kunde man föra ett antal kanoner att skydda sina skatter med. Galeonerna har ett synnerligen högt akterskepp. Dessa kunde vara upp till fem våningar högt. Detta var ärvt från de båtar som seglade i Medelhavet. Dessa fartyg var råseglare med fyra master. Inte förrän på 1800- talet kom man på tanken att sänka aktern genom att ta bort några våningar. Man höjde nu också fören. Det fanns fartyg upp till 60 meter långa. Handelsfartygen låg mest runt 40 meter. Holländare och engelsmän förstärkte och förlängde förskeppet på slutet av 1600- talet. På bogsprötet förde man ett trekantigt segel och på en lodrät spira ett fyrkantssegel.
Det fartyg som Francis Drake seglade jorden runt i, Golden Hind, var en "korsar". Korsarerna var lätta snabba skepp och han korsade Söderhavet på 89 dagar. Man "rundade till" aktern på alla engelska båtar. När det gällde pirater så seglade de oftast brigantiner med bara två master och förde snedsegel. Fördelen var att de slapp kryssa som de seglare som förde råsegel. Med dessa brigantiner och eller slupar kunde de snabbt komma ifatt genom att de kunde ligga nära vind.
Under 1700- talet förbättrade engelsmännen och holländarna segelsättningstekniken. Fyrmastarna försvann och ersattes med mycket högre master än förut. Masterna kunde vara 40 meter höga. Följaktligen kunde man sätta en betydligt större segelyta än tidigare. Man hade kvar några mindre råsegel för att kunna komma nära vind. På stormasten hade man storsegel, storundermärssegel, storövermärssegel och slutligen storbramsegel. För att styra dessa fartyg hade man fram till 1600 en lodrät spak som kallades kullerstocken. Den vreds i ett nav i höjd med däcket. Med denna anordning kunde man bara styra 5 grader åt vardera hållet.
För att manövrera fick man då ändra på seglens ställning. På 1700- talet ersatte man kullerstocken med en ratt på en trumma som genom drilltåg kopplades till rodret och på det viset fick man mycket större manövreringsförmåga.
Vid tiden för Columbus färder fanns inga instrument att mäta stjärnhöjden med utan det dröjde 30 - 40 år till. Då kunde man komma fram till en ungefärlig bestämning av latituden genom att se hur solen passerade meridianen. Longituden kunde man inte beräkna. Man hade en s.k. Jakobs- stav. Det var bara två stavar med ett vinkelrätt tvärstycke som kunde skjutas längs med staven. I änden på tvärstaven fanns ett hål och i änden på längdstaven ett sikte. När man mätte stjärnhöjden ställde man in gradstocken så att man kunde titta genom hålet och se stjärnan ifråga. Man avläste höjden på en skala som fanns på staven. Ända fram till vår tid var det "död räkning" man använde. Man nyttjade en hållpunkt på land och sedan beräknade man distansen man seglat. Man hade en loggbok där man skrev in kursen som man avläste på kompassen och den uttrycktes i streck som motsvarade 11 grader. Kompassen visade på magnetisk norr och inte på geografiska nordpolen. Det blev inte lättare. Erfarenheten blev ofta utslagsgivande. Loggen som man använde för att mäta fartygets hastighet kom inte förrän på 1600- talet. Den nautiska milens längd har växlat under tidens gång. Nu är den 1866 meter. Tiden mätte man med timglas. Senare kom skeppsklockan med normaltid för Greenwich eller Paris och då blev det möjligt att mäta longituden bättre. Korsstaven ersattes av oktanten som ersattes av sextanten. Nu blev det lättare att räkna ut solhöjden och bestämma latituden. Som bekant gör sjömän fortfarande misstag. Det finns en del klassiska fall där ett par eskadrar örlogsmän, precis som dagens landbaserade orienterare kommit något fel... Den ena eskadern under befäl av en amiral de Grasse seglade 1778 västerut förbi Bermudaöarna och trodde hela tiden att de seglade österut. En annan eskader under amiralen Suffren beräknade 1782 sin position genom död räkning och upptäckte då att de befann sig 50 kilometer inne i Afrika men något fastland skymtade man inte.
