Den 29 juli år 1030 stod slaget vid Stiklastad, där Olav Haraldsson stupade i strid mot Norges bönder och därmed vann helgongloria. Han var i livstiden en framstående viking som härjade ivrigt i tolv års tid både i England och Frankrike och i Östersjön, varifrån han för övrigt också tog sig in i Mälaren och ställde till stort ohägn i städerna där inne påstår Snorre Sturlason som har skrivit hans historia. Så blev han döpt i Rouen, och från den stunden stod all hans diktan och traktan till att kristna norrmän. Till den ändan överrumplade han myndigheterna där hemma och gjorde sig själv till konung, varefter han satte i gång med att bygga kyrkor och fördriva småkonungar. Inflytelserika kretsar i Norge ogillade denna nitälskan och fördrev honom slutligen, och när han kom igen var det med svensk hjälp. Vid Stiklastad gick det som det gjorde, men när Norge så småningom råkade under dansk lydno började det gå rykten om att det skedde under vid den fallne kungens grav i Nidaros, och därmed var tiden mogen för hans son Magnus att upprätta ett nationellt kungadöme i Norge. Själv blev Olav Haraldsson utnämnd till Norges skyddshelgon, vartill han nog förhjälptes av en solförmörkelse som inträffade kort efter hans död. Hans anseende var stort också i de andra nordiska länderna genom hela medeltiden, då en ständig ström av svenska pilgrimer vallfärdade genom Jämtland till Trondheims domkyrka där hans reliker förvarades i ett silverskrin till dess reformationen kom. Bilder av S:t Olof är mycket vanliga även i svenska kyrkor, där han hör till de helgon som är lättast att känna igen; figuren brukar ha en yxa i handen och trampa ett troll eller en heden gubbe under fötterna.
