Harry´s Historietter 2026-08-20 Främlingslegionen

Männen från Främlingslegionens 3. och 5. infanteriregementen hade all anledning att känna oro. Ingen av dem hade hoppat fallskärm tidigare och för många var det första gången de flög. I gryningen den 11 april 1954 skulle de luftlandsättas över den belägrade franska befästningen i Dien Bien Phu, en plats de visste att de inte skulle kunna bli evakuerade från. Läget i befästningen var sedan flera veckor desperat. Ett oväntat starkt vietnamesiskt artilleri hade gjort det omöjligt att flyga in förnödenheter eller förstärkningar till någon av befästningens två landningsbanor. Artillerielden hade förstört eller drivit bort de franska jaktplan av typen Grumman F8F Bearcat som varit baserade där. Än värre var att det inte gick att flyga ut sårade och sjuka, än mindre evakuera den omringade befästningen. Ända sedan Frankrike 1945 beslutade att försöka återta kontrollen över sin koloni Indokina (dagens Vietnam, Laos och Kambodja) hade ett allt intensivare krig mot den kommunistiska gerillan Vietminh plågat regionen. Vietminhs mål var ett självständigt, kommunistiskt Vietnam. Fransmännen var till en början framgångsrika i sin mission. Totalt luftherravälde och överlägsenhet i artilleri ledde till segrar vid Coc Xa och Na San 1951–52. Men de franska militära resurserna var begränsade. Av politiska skäl var det omöjligt att sätta in franska värnpliktiga. Istället fick man förlita sig på frivilliga fransmän i Regiment coloniale, RC, frivilliga från de franska kolonierna i Nord- och Västafrika, och, inte minst, värvade och värnpliktiga vietnameser. En allt större börda kom också att ligga på Främlingslegionen. Den hotade befästningen i Dien Bien Phu var vidsträckt, ungefär fem gånger en kilometer och bestod av nio fort. Fem av dem var belägna i en sammanhängande huvudställning som inkluderade den ena landningsbanan. Tre fort låg ensamma norr om huvudställningen och ytterligare ett i söder invid den andra landningsbanan. Området mellan forten var oförsvarat och de enheter som patrullerade där råkade ofta ut för bakhåll från Vietminh-soldater. När gerillan den 13 mars hade öppnat eld med ett trettiotal 105 mm haubitsar kom det som en fullständig överraskning för fransmännen. Dittills hade man knappast varit under fientlig artillerield i Indokina. Attacken följdes av våldsamma infanterianfall. Trots att främlingslegionärerna i försvaret kämpade till det yttersta och orsakade fienden svåra förluster lyckades Vietminh tränga in i de franska ställningarna. På flera ställen utbröt närstrider man mot man. Situationen blev snabbt ohållbar och under natten till den 15 mars evakuerade de överlevande legionärerna från två av forten, Béatrice och Gabrielle. Artillerielden slog ut landningsbanorna – enda sättet att föra in förnödenheter blev nu att fälla dem med fallskärm. Situationen på befästningens sjukhus var kritisk. Moralen hos särskilt de afrikanska och vietnamesiska trupperna sjönk kraftigt. Många deserterade till Vietminh, andra sökte sig ut i djungeln eller till hålor i utkanten av befästningen där de höll sig dolda och livnärde sig på att nattetid plundra flyg-fällda förnödenheter. I slutet av mars fanns bara ungefär 3 500 stridsdugliga män, i huvudsak främlingslegionärer, kvar i Dien Bien Phu. Det var i detta desperata läge som männen från 3. och 5. främlingsinfanteriregementena anmälde sig som frivilliga och under fientlig beskjutning för första gången i sina liv hoppade fallskärm. Men ansträngningarna och uppoffringarna var förgäves. Att i längden försörja den belägrade befästningen från luften var omöjligt. Under slutet av april erövrade Vietminh ytterligare två av forten efter häftiga strider. De främlingslegionärer från 1.fallskärmsbataljonen som höll fortet Huguette vägrade trots order att retirera och kämpade praktiskt taget till sista man. Den 7 maj bedömde den franske befälhavaren, general de Castries, att läget var hopplöst och gav order om kapitulation. Kvar under fransk kontroll fanns nu endast det sydligaste fortet, Isabelle, som hölls av ungefär 700 man ur 3. främlingsinfanteriregementet. De beslöt sig för att försöka bryta igenom Vietminhs linjer och ta sig genom djungeln till de närmaste franska ställningarna, 250 kilometer bort. Vietminh, som inte väntade sig en attack från en redan slagen fiende, togs med överraskning och utbrytningen lyckades. Under den fortsatta marschen genom djungeln blev dock de flesta tillfångatagna eller dukade under. Endast tolv man nådde de franska linjerna. I slaget vid Dien Bien Phu stupade över 1 500 främlingslegionärer och nästan 1 800 togs till fånga. Slaget är det enskilda slag där Främlingslegionen lidit störst förluster. Under hela kriget i Indokina förlorade legionen nästan 10 500 man i döda, sårade och tillfångatagna. Frågan är om det finns något mer mytomspunnet förband än franska Främlingslegionen – ett elitförband av utlänningar i Frankrikes tjänst känt för prestationer i strid, för uthållighet, sammanhållning och hård disciplin.

Den vita kepin som legionärerna bär är en av världens mest kända och lättidentifierade militära persedlar. Kring Främlingslegionen finns en air av äventyr och romantik som gjort avtryck också i populärkulturen. Edit Piaf sjöng om Mon legionaire» och Frank Sinatra om hur han ska ta värvning i Främlingslegionen på grund av sviken kärlek. Romanen Beau Geste från 1924 skildrar tre engelska bröders äventyr i legionen under kriget mot tuaregerna. Romanen har filmatiserats fyra gånger, senast 1982. Till och med Helan och Halvan har tjänstgjort i Främlingslegionen. År 1931 gjorde de en parodi på Beau Geste. Och så sent som 1999 kom filmen Legionaire med Jean Claude van Damme i huvudrollen. Den 9 mars 1831 gav kungen order om att en legion av främlingar – Légion étrangères – skulle bildas. De som inte ville ansluta sig till förbandet skulle utvisas. Inga fransmän skulle ingå i den nya truppstyrkan, förutom de officerare som kommenderats dit för tjänstgöring. Det beslutades att styrkan skulle överföras till den nyligen erövrade franska kolonin Algeriet, där de fick sitt högkvarter i Sidi-Bel-Abbes några mil söder om Alger. Den arabiska och berbiska befolkningen hade svårt att acceptera fransk överhöghet och legionen var under flera årtionden inblandad i strider med de lättrörliga algeriska stammarna. Främlingslegionen var ursprungligen inte ansedd eller planerad som elitstyrka. Disciplinen var dock hård. Officerare och underofficerare hade närmast oinskränkt makt att bestraffa manskapet som ägnade större delen av sin tid åt patruller genom öknen mellan olika oaser och byar omväxlande med grnisons- tjänst i ökenfort. Under marscherna plågades soldaterna ofta av hetta och vattenbrist. Den ogästvänliga omgivningen var en lika stor motståndare som fientliga stammar. Ett motto föddes i Främlingslegionen vid den här tiden: marche ou mourir, marschera eller dö. Legionärerna gjorde i regel allt för att hjälpa varandra, men det hände att en soldat som svimmade av utmattning eller vattenbrist lämnades kvar för att de övriga i kolonnen skulle överleva. De hårda yttre omständigheterna härdade legionärerna och skapade en särskild sammanhållning. Männen var tvungna att lita på varandra för att överleva, oavsett språk- eller nations-tillhörighet. Detta kom till uttryck i mottot Legio patria nostra, Legionen är vårt fosterland. Att göra sitt yttersta för att rädda en kamrat var naturligt. För den franska regimen var det praktiskt med en styrka av utlänningar som kunde användas för att hävda Frankrikes intressen i världen. Att sända utlänningar i strid var betydligt mindre kontroversiellt än att skicka franska värnpliktiga. Främlingslegionen sattes in i den franska koloniala erövringen i Afrika och Indokina under slutet av 1800-talet. Den användes för att hävda Frankrikes intressen i det spanska inbördeskriget 1836–37, i Krimkriget 1853–56 och i Mexiko 1860–63. Den sattes också in i själva Frankrike under fransk-preussiska kriget 1870–71. Under dessa många år av strider förstärktes legionens rykte.