Harry´s Historietter 2026-05-04 Sjöröveri

Under medeltiden förekom många sätt att överleva. En lönande verksamhet var sjöröveri vilket förekom utmed kusterna. I krigstid var det till stor del legalt och i fredstid förefaller man ha blundat för dessa lagkränkningar. Sigvid Ribbing, gift med den heliga Birgittas dotter Märta, sägs under sin tid som förvaltare av södra Halland ha varit ledare för ett band kapare, som vid mitten av 1300-talet härjade i Kattegatt och Öresund. Abraham Brodersen Tjurhuvud, slottsherre på Varberg och drottning Margaretas personlige vän var en man av enkel härkomst som under unionstiden snabbt förvärvade både rikedom och makt med sjöfart och handel, enligt ryktet genom kaperi mot Lǜbeckarna. Hans förtrogna, Nils Jönsson, Svarte Skåning och Jep Mus, fogden på Varberg ägnade sig åt sjöröveri. Med Gotland som utgångspunkt hade vid 1300-talets slut även den avsatte Albrekt av Mecklenburg denna sysselsättning, och i hans spår följde den likaledes avsatte Erik av Pommern. Man skapade sig fortfarande stora förmögenheter genom att kapa skepp eller slå ihjäl besättningen på fartyg som strandat och ta hand om lasten. Jörgen Koch, borgmästare i Malmö, var en av dem som deltog i detta brutala och omänskliga näringsfång utan att förlora omgivningens aktning. Ingen var säker till havs. Två köpmän från Ny Varberg, Nicolaus och Johannes Nielsen, överfölls 1523 på Nordsjön av engelska fribytare som tog ifrån dem deras fartyg med last av timmer, tjära och andra handelsvaror. Bland kaparna var riddaren William Alacar från Newcastle-trakten. Då de danska köpmännen efter sex år inte lyckats få ersättning på laglig väg tog de rättvisan i egna händer och lade beslag på ett skepp från Newcastle, som låg i dansk hamn. Ås kloster var ett cistercienserkloster ägnat åt dyrkan av jungfru Maria. Munkarna tillhörde Benedikter- orden. Klostret är borta och nästan minnet av det också. Man levde mest på fisk. Färjehuset vid Ås kloster hade under det Nordiska Sjuårskriget bränts ned av svenskarna. Nils Holst, som sedan 1571 förvaltade Ås kloster, hade fått i uppdrag att återuppbygga det och skaffa en ny färja i stället för den gamla, som var "sjunken och bortkommen". Förmodligen hade danskarna själva sänkt den för att hindra fiendens framfart. Som en nagel i ögat på protestanterna stod runtom i Europa de ståtliga byggnadskomplex munkarna lämnat. Många cistercienserkloster beskrevs som "rikets skönaste lantgods, somliga ansenliga nog att kunna förvandlas till kungliga slott". Detta till trots fick de inte bestå. Drivkraften bakom den rivningsvåg, som drog fram efter reformationen och helt eller delvis ödelade dessa solida byggnader med sin rena och harmoniska arkitektur, var inte bara hatet mot katolicismen utan även den praktiska aspekten - återanvändning av de enorma stenbrott klosterbyggnaderna utgjorde. Krossade murar, kolonner och valv forslades bort för att användas som byggnadsmaterial till slott och herresäten, kyrkor och befästningar. Detta öde drabbade även Ås kloster, som efter reformationen periodvis hade tjänat som inkvarteringsställe för knektar, men som sedan fredsslutet 1570 förmodligen stod tomt. Varbergs slott hade genom kriget blivit svårt ramponerat och all sten som gick att uppbringa behövdes till reparationer och förstärkning av slottet och befästningen. Under hot om stränga straff tvingades bönderna kring Varberg att forsla sten och matjord till det väldiga fästningsbygget, vilket inte var slutfört förrän 1645. Många kom sent och gick tidigt. Livet i klostren var inte alltid så fridsamt. En del abbotar misskötte sina ämbeten. Ett grov våldshandling ägde rum 1240- talet. Munkarna hade lämnat priorn, sakristanen och undersångmästaren på några öar för att svälta ihjäl. Abboten hade de klätt av inför kyrkfolket och två av bröder blev misshandlade och alla blev fråntagna sina tillhörigheter. Cistercienserklostren beskrivs som de rikaste och mest ansedda. Man sålde avlatsbrev och tog emot smycken och mynt fast helst fast egendom som gårdar vilka gav stadig avkastning. Donatorerna slapp då vistas för länge i ”skärselden”. Ibland försökte arvingarna med våld ta tillbaka gårdarna. 13 augusti 1645 blev Halland svenskt. 12 års fred blev det innan danskarna försökte ta tillbaka landskapet. 16 februari 1658 blev det ett nytt fredsfördrag. Ett nytt danskt försök avslogs 17 augusti 1676.