En professor Zimbardo gjorde ett experiment som han redogör för i boken "The Lucifer Effect" från 2007. För att undersöka människors beteende i en fängelsemiljö inledde han 1971 det så kallade Stanford Prison Experiment, i vilket han demonstrerade hur lätt det är att få människor att göra saker, som de aldrig skulle ha trott sig kunna göra. I källaren under universitetet inredde Zimbardo ett fängelse. Tjugofyra försökspersoner, däribland välkända medborgarrättskämpar och pacifister, delades slumpvis in i fångar och vakter. Den senare gruppen utrustades med polisbatonger, handfängsel och mörka solglasögon och fick i uppgift att upprätthålla ordningen under de följande 14 dagarna. Fångarna försågs med fotbojor och bar fängelsekläder utan underkläder under. I stället för sina namn fick de nummer. Grupperna lämnades åt sig själva, men allt som hände spelades in på video. Första dagen förlöpte lugnt, men nattpatrullen hade tråkigt, och klockan 02.30 väckte de fångarna och tvingade dem att bädda sängarna. Var de inte nöjda med resultatet, rev de upp bäddningen igen. Fångarna hämnades. På morgonen barrikaderade de sina celler och slet av numren från sina kläder. Vakterna reagerade snabbt. De sprutade med eldsläckare mot fångarna, tog sängarna ur cellerna och lät fångarna sitta nakna. Upprorsledaren sattes i isolering i ett skåp. Efter 36 timmar bröt fånge 8612 samman och bad Zimbardo om att bli släppt. Professorn bad honom i stället att bli hans spion. Fånge 8612 fick nu intrycket att ingen fick lämna källaren och började skrika hysteriskt, tills han fick gå. De följande dagarna bröt ännu fler fångar samman. Samtidigt blev vakterna alltmer sadistiska. De vägrade bland annat låta fångarna gå på toaletten och tillät dem inte ens att tömma cellernas latrinhinkar, vilket gjorde att allt till sist stank av avföring. "När försökspersoner får rollen som fångvaktare och definierar sina kollektiva jag på detta sätt, blir aggression den så kallade situationsspecifika normen", förklarar Bernd Simon, socialpsykolog vid universitetet i Kiel i Tyskland. Allmänspecifika normer, såsom att vara vänlig mot andra, hamnar i skymundan. Tack vare sådana normer kommer försökspersoner normalt att behandlas väl, men så var inte fallet vid Stanfordexperimenten, som avbröts först efter sex dagar. "Det var alltför sent", beklagar Zimbardo i dag. Han hade själv låtit sig dras med i händelserna. Först då en kollega ifrågasatte hur han etiskt kunde försvara försöket, insåg han att han muterat från forskare till fängelsedirektör.
"I en ättikslag är det mycket svårt att vara en söt gurka"
No comments:
Post a Comment