Harry´s Historietter 2025-11-02 När jag skulle hänga tvätt

Mitt första äktenskap - med Helma Nulling - var mycket lyckligt, ända tills hon upptäckte att jag hade ett förhållande till en spårvagns-konduktris. Och ännu värre blev det när hon dessutom upptäckte mina förhållanden med en fotomodell, en hårfrisörska och två nätta brunetter utan yrke. Men innan det sprack hade vi en härlig tid. Det enda som besvärade mig var att jag ofta var tvungen att hjälpa till hemma med disk, mattpiskning och tvätt. Detta med tvätten ledde till en serie händelser. En brorson till Helma, 4-årige Herman, bodde hos oss ett slag på den tiden. Jag hade burit ner tvätten på gården för att hänga upp den på tork. Herman, som var en livlig lintott, hoppade omkring och sparkade på en gammal konservburk. Gården var en trång cementfyrkant avskild från övriga med en 2 1/2 meters hög mur. Det ekade från mattpiskning, hundskall och tjutande ungar. Nå, jag började hänga upp tvätten då jag vid sista plagget, en nattskjorta, upptäckte att det fattades en tvättklämma. Herman hade en klämma i munnen. "Ge hit klämman, Herman", sade jag. "Nej", sade Herman. "Jo", sade jag. "Nej" sade Herman och smet in i ett hörn. Där var han fast. Jag infångade honom. Men istället för att ge mig den förbaskade tvättklämman kastade han den över muren in på grannhusets gård. Därmed satte han igång en lavin som det tagit mig mycken forskning för att utreda. Så här gick det till: Tvättklämman singlade genom luften och hamnade på Missan, fru Magnussons katt, som sin vana trogen låg och sov på fönsterblecket till kamrer Lagers sovrumsfönster. Kamrer Lager var en dammig herre som bebodde den lilla lägenheten in mot gården. Katten fick klämman på nosen och skräckslagen hoppade hon ner från fönsterblecket. Nu bar det sig inte bättre än att hennes dödsfiende, portvaktens raggiga blandhund Totte, just spankulerade fram under fönstret. Missan hamnade på Tottes rygg och Totte blev vred. En vild jakt började mellan soptunnorna. Missan kastade om kursen och störtade mot portgången - en mörk stenlagd gång med en stor träport mot gatan. I porten fann en mindre dörr för persontrafik. Denna öppnades nu och kamrer Lager steg in över den höga tröskeln, bländad av solljuset på gatan, bärande på sin dagliga halva mjölk, två franska bröd och ett mått kaffegrädde. Missan hoppade ut i friheten mellan hans hjulande ben, men stora klumpiga Totte hoppade rakt i bröstet på den gamle kamreren som förfärad störtade omkull baklänges och slog nacken i den höga tröskeln. Som påbröd slog dörren igen och förde omilt ner hans huvud på portgångens kullersten. Fru Grå, som just kom ned med sophinken, gav till ett skri och inom två minuter vimlade portgången av kärringar från husets alla lägenheter. De kacklade och vimsade, men ingen kom sig för att göra någonting förrän fru Magnusson, änkan två trappor upp, såg till att kamreren blev inburen till sig. Hon föste ut de övriga tanterna och bad fröken Malmgren springa till mjölkaffären och ringa efter doktorn. Doktorn, (gift med Inez) figurerar längre fram i berättelsen. Kamrer Lager låg stilla på sitt virkade överkast och stirrade i taket, öppen mun och långsam rosslande andhämtning. Doktorn fann att han inte skadat sig allvarligt av fallet men att han troligen fått någon knäpp av skrämsel. Kunde någon ta hand om honom och försiktigt ge honom flytande föda skulle det nog snart gå över. Fru Magnusson, som länge i hemlighet älskat den gamle kamreren, ställde sig till förfogande. Lager arbetade på en exportfirma sedan många år. Han var inte fattig som hans enkla kläder gav sken av. Han hade mycket pengar på banken för han var snål. Men om han var snål så var han också snäll och nekade aldrig gamla vänner ett handtag. Försäljningschefen på AB Fanco-produkter, Malte Hjelm, hade varit klasskamrat med Lager och fått hjälp flera gånger med ett namn på ett papper.. Nu var det så att Malte lånat litet oförsiktigt ur firmakassan för att göra en fin investering. Investeringen gällde en häst som hette Fandango vilken omedelbart efter loppet pensionerades och flyttade till Höstsol. Bristen i kassan måste omedelbart fyllas ty det skulle bli en extra revision i veckan. Den här morgonen väntade Malte Hjelm förgäves på sin vän Lager. Hjelm åkte i sporrsträck med taxi till kamrerens usla tjäll. Där låg Lager oförmögen att med sina pengar rädda en mans ära. Fru Magnusson körde dessutom ut den brutne Malte. Han betalade chauffören och gick hem. Alltid sparade han en hacka. På kvällen talade Malte om allt för sin hustru. Fru Hjelm var en förstående kvinna och hade nog anat det mesta redan förut. Vanära hotade familjen, fängelse och förskräckligheter. Under en felaktig tidpunkt i samtalet kom Eva-Lena hem. Hon var sjutton år och dotter till Malte och Britt (fru Hjelm alltså) Hon hörde den ofördelaktigaste delen av förskingringshistorien genom vardagsrumsdraperiet, slog det åt sidan och höll ett strafftal med all den kraft en sjuttonåring är mäktig, en 17- åring som dagen innan fått en avhyvling for att hon nänts föreslå att hon skulle ut och tälta med Roy-Kenneth, medicine studerande, 20. (son till doktorn) Uppbrusning skedde nu på alla håll. Tag i överarmar, lösslitningar, överilade ord, smällande i dörrar, packning av liten väska, utrop "Jag rymmer till Australien och kommer aldrig hem!" "såja, såja, du rymmer så lagom "! etc. etc. Det slutade med att Eva-Lena stack iväg och smällde igen ytterdörren. Far svor. Mor grät. Roy-Kenneth var son till den ovan nämnde doktorn, en berömd öron- näs och halsspecialist, som bebodde en villa på Djurgården. Öron- näs och halsspecialisten var gift med ett smått hysteriskt fruntimmer, Inez, som alltid misstänkte sin egentligen hygglige man för otrohet. Just nu var hon i Malmö på barndop. Doktorn sov med nattlampan tänd och en frånsomnad Esquire över ansiktet. Unge Roy Kenneth sov inte. Han åt en smörgås med prickig korv där han låg på sängen intill köket på nedre botten. Eva-Lenas stilla knackning på hans fönster fick honom att rusa på fötter och dra upp rullgardinen. Kort sagt, hon släpptes in och Roy fick höra den förskräckliga historien. Vad var att göra? Roy höll med henne om att det förnuftigaste utan tvekan var att sätta den gamla planen i verket att med Roys motorcykel äntligen och verkligen rymma från alltihop. Om inte till Australien, så i alla fall till Norge. Nu var tyvärr motorcykeln på verkstad, men den skulle bli klar följande morgon. Eva-Lena kunde inte ligga här hos honom - det skulle både pappa och fröken Märta upptäcka med detsamma i morgon bitti. Men det fanns ett rum i källaren, hans hobbyrum med en stor turistsäng, grammofon och en uppsättning trummor, alltsammans hobbyutrustning. Där kunde hon övernatta riskfritt. Han följde henne ner, tassande. Klockan 1/2 l på natten vaknade doktorn av ett stort buller. Han tog på sig tofflorna och glasögonen, på respektive fötterna och ögonen, och gick nerför trappan i bara pyjamasen. Roys rum var tomt. l övrigt intet. Källaren? I hobbyrummet stod en flicka, mycket lätt klädd, om nu ett plastkule-band runt halsen kan anses göra någon klädd. Hon höll på att resa en bastrumma som vält. Bakom doktorn, osedd av honom, stod Roy, som just kom från toaletten. Han mimade sinnesförvirrat över sin fars axeln och smet uppför trappan på tysta tår. Doktorn stod handfallen och en idiotisk konversation utspinner sig. Hur alldeles nödvändigt och riktigt ur Ödets synpunkt var det inte att sista tåget från Malmö varit lite försenat och fru doktorn (lnez) ansett sig böra ta just det tåget? Hur logiskt och förträffligt är det inte ( fortfarande ur Ödets synpunkt) att hon hör något konstigt från källaren och går ner och finner sin man hållande ett lakan om en naken sjuttonåring. Hur väl samman-stämmande med allt annat djävulskap här i världen är det inte att hon kallt blickande ber flickan ta på sig lite mer så hon inte förkyler sig och anmodar sin man att komma upp i biblioteket. Endast en kvart senare finner vi den gode doktorn körande i rasande fart mot Strandvägs - mottagningen, hafsigt påklädd och bara medförande en läderväska med toalettsaker och ett träschatull innehållande tre stora medicinflaskor, dessa innehållande likörer, som han själv tillverkat av finsprit och extrakt - den enda sprit han i hastigheten lyckats riva med sig. Medan han bäddar på britsen i sin mottagning, hela tiden tutande ur medicinflaskorna och förbannande det oblida ödet, smyger Roy och Eva-Lena smågrälande och smågråtande omkring bland Djurgårdens ekar. Inez, doktorns fru, vankar runt i villan storgrälande och storgråtande för sig själv, för att slutligen laga sig en kopp starkt kaffe och titta en stund i Damernas Värld. Doktorn var ganska bakfull på morgonen när syster kom. Hon tittade föraktfullt på honom och han var stel i alla leder och kände det som om han hade ett fågelbo i munnen. Så är sagan slut.